Att leva sin dröm

Under de senaste dagarna har jag varit märkligt lättrörd. Vet inte om det är novemvertröttheten som kommer ikapp eller om det helt enkelt bara är någonslags tacksamhet som dimper ner nu strax före jul. Ögonen kan börja tåras av det mesta som har med barn att göra och det är ju faktiskt rätt mycket.

Hur skulle mitt liv sett ut om Vilgot aldrig hade fått komma? Det är en obehaglig tanke som föder en enorm tacksamhet. Tacksamhet för vårt enträgna kämpande, vår duktiga läkare och våra vänner och familj som hjälpt oss genom allt. Sådant flyter upp till ytan just nu och känns emellanåt rejält.

Vardagen är himmelsk. Den kan vara trött och krävande, men framför allt himmelsk och underbar. Våra liv har vänt 360 grader och den största kärleken bor hemma hos oss. Vi lever vår dröm.

Lille gossen vår, du skulle bara veta hur mycket vi håller dig kär! Och det vågar jag ändå nog tro att du anar.