Nykär

Och så är det nåt visst med den nya hallen. Så skönt och fint allting blev.

Pepp

Efter influensan lämnat huset har jag hittat ny kraft och inspiration. De urtrista persiennerna i vardagsrummet byttes mot fräscha vita rullgardiner och köket fick sig ett lyft då jag skruvat ner några trista lister. Köksluckorna är ju gamla men känns ändå lite "nyare" bara med hjälp av detta enkla tilltag. Vidare rensade jag bort allt onödigt från hyllor och bänkar, vilket lösgjorde en hel del mer arbetsyta. Och så ser det mycket snyggare ut också.

Dessutom har jag bestämt mig för att springa Åsaloppet 6 juni. Så det så.

Förvaring

Med barn i huset finns också ett större behov av smart förvaring. Vi har haft ett rum intill hallen, fult och med massor av bråte, som vi nu gjort om till en förlängd del av hallen med smart förvaring. Vi satte upp skjutdörrar och byggde hyllor och satte in trådbackar bakom. Och så lite färg och tapet på det.

Så här blev det!

Pyssel med kärlek

Håller inne ett frustrerat vårskrik

Längtar så in i bänken till gossen är frisk igen. För detta är verkligen segt. Idag har vi varit hos doktorn för en liten check, eftersom Vilgot nu haft feber i så pass många dagar. Det var ingen fara, vara vanlig influensa, men han ska inte bli sämre igen, då får vi återkomma.

Just nu längtar jag efter mitt glada och spralliga barn, att få leka och hitta på bus och skoj. Det känns som evigheter sedan och det var det ju tråkigt nog också. Vi är inne på femte influensadagen och nu snörvlar mamman och pappan också.

Men ÅH, så tråkig vintern är! Nu vill vi ha vår! Please.

Primadonna från sjuttiotalet

Här är jag, si så där två, tre år gammal. En bild som jag fick skickad till mig från min faster igår. Så roligt att få se!

Visst är vi lika, min son och jag?

Vabruari

Vilgot fick influensan så det visslade om det. Han har vari jättesjuk i helgen och haft över 40 graders feber. Inte roligt alls och vi är alla i familjen trötta nu. Vilgot är hittills feberfri idag men inte alls på banan. Aptiten är borta och det hostas och snörvlas. Jag är förstås hemma och vabbar och kommer nog få göra detta större delen av veckan.

Om att vara orolig och hönsmammig

I eftermiddags kräktes Vilgot. Magssjuka tänkte vi först, men sen ganska snabbt mådde han bättre och ville till och med äta middag. Dock medtagen och trött och ville mest bara sitta i pappas knä och titta på "Emil i Lönneberga".

Jag som jobbat hela dagen medan pojkarna varit lediga, fick strax efter jobbet köra inom apoteket och inhandla handsprit och ytdecinfektion, utifall att magsjukekatasrofen skulle drabba oss på riktigt. Då började jag att tänka på att det var längesedan jag bytt en bajsblöja, att det säkert var 6 dagar sedan jag med säkerhet visste att Vilgot hade bajsat. Och nu är det ju ändå så att gossen förut haft problem av detta slag, dock att det förr alltid löst sig naturligt med lite katrinplommon och mycket vatten. Vidare började oron i mig växa. Tänk om vår fina pojke går omkring med jätteont i magen och inte kan säga detta. Tänk om det är därför han har kräkts. Jag ringde förskolan och frågade om de visste om han hade bajsat i veckan. Det visste de inte. Dock berättade de att det nu gick magsjuka på avdelningen och att det nog ändå kunde vara detta. Men när jag lagt på blev jag nästan bedrövad. Jag vet inte när min son bajsade senast. Jag vet inte. Detta är rent hemskt, jag kände mig som en riktigt dålig människa. Väl hemma kramade jag min trötta pojke medan jag tryckte honom på nedre delen av magen för att se om han hade ont. Det hade han inte, för han tyckte att det kittlades och började skratta. Då blev jag lite lugnare, men känner fortfarande mig orolig.

På måndag (om nu magsjukan inte slagit till på allvar) går jag till doktorn med pojken och hör vad de har att säga. Vad göra med ett barn som bajsar 1-3 gånger i veckan?

Men bajsa nu då! Gulleplutten då.

Mamma inte hjälpa. Kan själv.

Plötsligt händer det

Igår kväll hade vi vänner på besök och satt och åt middag. Då plötsligt hoppade Vilgot av stolen, gick in på toaletten och berättade att han ville sitta på stora toalettstolen. Och så bajsade han. Bara sådär! Vi var förvånade och rörda till tårar då vi knappt ens påbörjat "potträningen" här hemma. Några gånger har han suttit men då har det inte ens kommit en enda droppe kiss. Och nu plötsligt händer det stora grejer!

Nu gäller det alltså att haka på tåget och uppmuntra honom att sitta där ofta. Pottan som vi satt fram kan vi nog ta bort då han bara verkar vilja använda den riktiga toan.

Så stor kille vi har nu!