I eftermiddags kräktes Vilgot. Magssjuka tänkte vi först, men sen ganska snabbt mådde han bättre och ville till och med äta middag. Dock medtagen och trött och ville mest bara sitta i pappas knä och titta på "Emil i Lönneberga".
Jag som jobbat hela dagen medan pojkarna varit lediga, fick strax efter jobbet köra inom apoteket och inhandla handsprit och ytdecinfektion, utifall att magsjukekatasrofen skulle drabba oss på riktigt. Då började jag att tänka på att det var längesedan jag bytt en bajsblöja, att det säkert var 6 dagar sedan jag med säkerhet visste att Vilgot hade bajsat. Och nu är det ju ändå så att gossen förut haft problem av detta slag, dock att det förr alltid löst sig naturligt med lite katrinplommon och mycket vatten. Vidare började oron i mig växa. Tänk om vår fina pojke går omkring med jätteont i magen och inte kan säga detta. Tänk om det är därför han har kräkts. Jag ringde förskolan och frågade om de visste om han hade bajsat i veckan. Det visste de inte. Dock berättade de att det nu gick magsjuka på avdelningen och att det nog ändå kunde vara detta. Men när jag lagt på blev jag nästan bedrövad. Jag vet inte när min son bajsade senast. Jag vet inte. Detta är rent hemskt, jag kände mig som en riktigt dålig människa. Väl hemma kramade jag min trötta pojke medan jag tryckte honom på nedre delen av magen för att se om han hade ont. Det hade han inte, för han tyckte att det kittlades och började skratta. Då blev jag lite lugnare, men känner fortfarande mig orolig.
På måndag (om nu magsjukan inte slagit till på allvar) går jag till doktorn med pojken och hör vad de har att säga. Vad göra med ett barn som bajsar 1-3 gånger i veckan?
Men bajsa nu då! Gulleplutten då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar