Mitt liv är perfekt. Min familj likaså. Så många drömmar som gått i uppfyllelse och så mycket lycka som ryms i mitt hjärta hade jag knappast vågat hoppas på för fem år sedan.
För fem år sedan var jag ofrivilligt barnlös med många otursamma behandlingar i ryggsäcken. Ett missfall i vecka 11 och i en djup och långvarig depression. En depression som jag vägrade medicinera då jag egentligen visste att dess enda botemedel, ett barn, då förmodligen hade gått mig förlorat. Jag och min man gled längre och längre bort från varandra då vi hade svårt att gemensamt hantera våra förlorade slag. Min tillvaro befann sig i totalt mörker.
Vi hade beslutat oss för att ge upp ivf och satte in vårt allra sista embryo. Jag blev gravid. Med misstänksamhet och ångest levde jag i nio månader med ett barn i magen som jag inte trodde att jag skulle få behålla. Jag var så bergsäker på att något hemskt skulle hända bebisen.
23 december kl 8.49 kom vår Vilgot till världen och jag fick höra hans skrik. Känna hans varma levande kropp i min famn och få uppleva att bli mamma. I just den sekunden blev världen ljus igen och min ångest och depression flög sin kos. I den sekunden.
Jag är lyckligt lottad och mamma till Vilgot, snart fyra år. Jag har vunnit högsta vinsten. Ett syskon hade varit så välkommet, så underbart välkommet. Men. Jag har redan vunnit högsta vinsten.
I vinter kommer vi ta ett beslut om att gå vidare med donatorinsemination eller låta vår familj förbli som den är nu. Ett viktigt beslut som inte låter skynda på sig. Som måste få växa fram. Jag är nu 37 år och har under större delen av mitt vuxna liv kämpat för att få barn. Kämpat så hårt och innerligt. Är det dags att göra annat? Eller ta vara på de få möjligheter som finns kvar?
Hur som helst kommer det att bli bra.
