Redan innan Vilgot kom till världen så hade jag bestämt att han skulle sova i sin spjälsäng intill vår säng.
Det hade jag bestämt.
Men det skulle snart visa sig att Vilgot bestämde annorlunda.
Efter tre eller fyra helt sömnlösa nätter med bebis i famn, upp och ner som en jojo från sängen med onda bröst och värkande bäcken och underliv så var jag inte så bestämd längre.
Nej, det gick helt enkelt inte och så drog jag gossen intill mig och låg ner och ammade oss båda till sömns. Och det skulle visa sig att det var det bästa som kunde hända.
För det som först visade sig vara en praktiskt åtgärd blev det absolut mysigaste i världen.
När vi vaknar på natten och jag drar den varma bebiskroppen intill bröstet och känner hans små gosiga fötter mot mina lår. Då. Då begriper jag inte hur jag någonsin ska kunna göra annorlunda.
Spjälsängen får snällt sitta där surt i sitt hörn och vänta ett bra tag till.
I början sov Cornelia också i våran säng, men sen började hon att vilja ha mer och mer plats så då fick hon flytta över till sin säng och sover nu där hur bra som helst. Men jag saknar att ha henne i våran säng så jag brukar lyfta över henne på morgonsidan.
SvaraRadera