Mannen min började sin pappaledighet i januari och jag blev således "the provider". Det slet mig mitt itu först, för jag ville verkligen inte lämna Vilgot och hemmets kärleksfulla vrå, men så här några månader efter så har jobbet varit rena rekreationen. Jag längtar dock hem fortfarande, men jag har fått sova och känner mig alldeles ny på något vis.
Men nu har jag två veckors arbete kvar innan sköna semestern tar vid och jag längtar mig blå. Längtar efter att få vara tillsammans med sonen min och längtar efter avsaknaden från måsten, tider och press. Älskade mammaliv, du är saknad säger jag bara. Ibland funderar man ju liksom på varför i helskotta man jobbar överhuvudtaget. Ja, förutom pengarna dårå. Jag menar, kan man inte leva på ett annat sätt? Flytta ut till ett billigt hus på vischan och bara vara tillsammans. Föda barn och baka kaka på ett ungefär. Jag kräver egentligen inte mer av livet än så.
Just nu lever vi i ett slags mellanting. I ett gulligt, halvdyrt radhus vid havet och jag har råd att jobba deltid. Jag älskar byn, havet och radhuset som vi gjort till vårat. Älskar människorna här och läget, lekplatsen strax bakom tomten och vårt nymålade staket. Älskar lite för mycket för att lämna. Tyvärr.
Jag önskar för tusende gången i ordningen på en lottovinst inom snar framtid. Tack.
Hemmets kärleksfulla lugn i en tillrufsad nyvaken frisyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar