Tiden springer fort. Nu är vi 34 och snart 50, Vilgot snart en fjunig tonåring och minnena ljuvliga som en stor påse favoritgodis.
Jag tänker ofta på tiden och på hur kort om den vi egentligen har. Och så kramar jag min ettåring hårt och blundar. Önskar att vi kunde stanna tiden bara för en liten stund. Samtidigt växer vi tillsammans och flätas hårdare. Det är både besynnerligt och underbart.
Idag väckte vi far i huset med sång, paket och hopp och studs i sängen. Idag bakar vi födelsedagspappans favoritkaka och lagar den bästa maten. Och i morse på soliga morgonpromenaden plockade Vilgot en vacker bukett med smörblommor till sin pappa.
Den här dagen åker rakt ner i godispåsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar