Det finns något bitterljuvt med att mitt barn växer sig stor. Så tror jag att det är för de flesta föräldrar. Det här med att vilja frysa tiden, stanna här och nu, hålla tvååringen hårt, blunda och dra in hans doft. Hålla kvar. Samtidigt som det känns spännande att få åka med på resan. Vem kommer han att vara när han är 20? 15? 10? Vilka intressen kommer han att få, vilka egenskaper? Och att få se honom växa upp, vilken fröjd för själen. Så otroligt underbart!
Inför varje nytt tecken på att han växer sig större kommer de här känslorna. Sköljer över mig som en jättestor våg, kall och varm på samma gång.
Nu har min lilla gosse blivit för stor för den lilla sängen och har fått en riktig, stor säng. Det är inte klokt. Min bebis är borta. Välkommen min stora pojke!
Vilket underbart mysigt barnrum, inspirerande! Och ja, spännande med de där små människorna som ska växa upp :)
SvaraRadera