Jul på Tjolöholm 2014

Kvällsfrid och själsfrid

På hösten råder ett stilla lugn som jag gillar. Och med det faktum att julen snart står för dörren får jag de där härligaste myskänslorna på hela året. Jag älskar verkligen julen och det hela blev naturligtvis ännu bättre sedan Vilgot föddes den 23 december. 

Jag mår bättre och bättre och jag accepterar bättre och bättre vår lott som enbarnsfamilj. Att inte kunna få fler barn är i sig ingen tragedi, men att avslutningsvis blivit gravid och sedan fått missfall blev för mycket för mig.

Jag älskar att vara mamma. Älskar det så otroligt och innerligt. Varje dag, varje minut och sekund. Jag tar också som förskollärare hand om tjugo andra barn flera dagar i veckan och älskar det också. Det har känts så otroligt orättvist att jag inte kan få fler barn. Att Viktor som är en sådan hängiven och fin pappa inte ska få möjligheten och gåvan att få älska och uppleva fler barn. Det svider när jag tänker på det och det kommer det att göra länge. Kanske alltid.

Nu försöker vi läka och det går ändå och trots allt ganska så bra. Dagarna flyter framåt och min stora pojke fyller snart fyra år. Han är så stor nu och det är så härligt att se honom växa och ta för sig av livet. 

  

Stukad själ och svårt beslut

I en tid av längtan efter ett syskon och sorg efter en förlorad graviditet är det lätt att tappa fotfästet. Förlora balansen och falla. Stuka själen. 

Jag som intalade mig att jag ändå var ok gick sedan genom dagarna i grå sörja men låtsades inte om den. Jag blev mer och mer sorgsen inombords och började hantera stress och andra vardagliga ting lite sämre. I onsdags var det ett faktum att jag inte längre orkade hålla skenet uppe och fick stanna hemma från jobbet. 

Jag mår inte så bra, men bättre idag än i onsdags. Och jag och min man pratar mycket. Idag fattade vi ett gemensamt beslut om att sluta försöka att göra syskon. Det får vara bra nu. Ett mycket smärtsamt och svårt beslut men visst måste vi leva lite också. Ha lite roligt. Glädjas åt den familj vi faktiskt har och njuta av varandra fullt ut. 

Jag kommer nog alltid att längta efter fler barn och visst hoppas jag på något slags mirakel. 

Idag fick en god vän veta att hon ska få bli familjehem till en liten tjej på 1 1/2 år. Min vän är ofrivilligt barnlös och singel ned flera misslyckade inseminationsförsök bakom sig. Visst är livet fantastiskt och kan leda oss lite var stans. 

Jag tar den vetskapen med mig i hjärtat idag.