Jag som intalade mig att jag ändå var ok gick sedan genom dagarna i grå sörja men låtsades inte om den. Jag blev mer och mer sorgsen inombords och började hantera stress och andra vardagliga ting lite sämre. I onsdags var det ett faktum att jag inte längre orkade hålla skenet uppe och fick stanna hemma från jobbet.
Jag mår inte så bra, men bättre idag än i onsdags. Och jag och min man pratar mycket. Idag fattade vi ett gemensamt beslut om att sluta försöka att göra syskon. Det får vara bra nu. Ett mycket smärtsamt och svårt beslut men visst måste vi leva lite också. Ha lite roligt. Glädjas åt den familj vi faktiskt har och njuta av varandra fullt ut.
Jag kommer nog alltid att längta efter fler barn och visst hoppas jag på något slags mirakel.
Idag fick en god vän veta att hon ska få bli familjehem till en liten tjej på 1 1/2 år. Min vän är ofrivilligt barnlös och singel ned flera misslyckade inseminationsförsök bakom sig. Visst är livet fantastiskt och kan leda oss lite var stans.
Jag tar den vetskapen med mig i hjärtat idag.
Hej Jessica!
SvaraRaderaKänner så igen mig i din berättelse, med allt från kämpandet efter ett barn, till hur det under lång, lång tid känns nästan övernaturligt förunderligt att det faktiskt blev ett barn, till hur kampen efter ett syskon tar knäcken på en, till att besluta att det får vara slut på kampen och den sorg som följer på det beslutet.
Jag skulle gärna vilja maila dig för att kunna dela lite mer tankar utanför kommentarsfältet, är det okej om jag gör det?
Hälsningar
Marianne (som har en son som kom på fjärde IVF:en och som har kämpat med syskonförsök i ett år nu (med komplikationer som en cysta-operation och en vätskefylld blåsa som skymde "sikten" vid IVF:en) och som nu har fattat beslut om att lägga ner kampen)
Du får gärna maila mig! Jessica.hindsfors@gmail.com
Radera