Tillbaka till framtiden

Min hjärna höstladdar just nu för högtryck. Vilgots höstgarderob är nu klar, så nu börjar arbetet med min egen. Och lite roligt är det faktiskt att få köpa sig lite nytt och fint och välja ut vad som ska sparas på från den gamla garderoben.

Den här hösten känns faktiskt extra ny på något vis. Jag och Viktor börjar båda jobba och Vilgot börjar förskolan. Här har vi aldrig varit innan och det känns både spännande och lite läskigt. För trots attjag kommer att vara ledig 25% så vet man ju aldrig hur tufft der kommer att vara att jobba och vara förälder samtidigt. Men jag TROR att det kommer att bli jättebra och våra lediga dagar väldigt mysiga. Att jobba 75% känns som en gyllene medelväg.

Och eftersom allt nu känns så uppfräshande nytt inför hösten så passade jag på att gå till frisören också. Och så klippte jag av hela rasket. Jag blev verkligen så himla nöjd med min lite 60-tals och Mia Farrow-inspirerade frisyr! Och så skönt att bli av med det slitna sommarhåret!

Vad fick du för sort?

Ända sedan Vilgot föddes har vi förstått att han är ett ganska blygt och försiktigt barn. När han var nyfödd så tog det en månad innan hans pappa kunde hålla honom utan gallskrik och någon annan utomstående var det inte ens lönt att försöka med. Och gallskrik är förstås fel ord, skrika-sig-blå-i-ansiktet-i-evigheter-skrik är nog mer korrekt uttryckt. När han blev en lite större bebis fick ingen förutom jag och hans pappa prata eller titta på honom, han blev fullständigt hysterisk. Och lilla mamma blev förstås mycket orolig. Vad är det här för en sort jag har fått? Är han frisk? Har han ont någonstans? Kommer vi aldrig kunna ha barnvakt? Och hur sjutton kommer det gå när han ska börja förskolan?!

Efter ettårsdagen blev dock blygheten sakta mindre och mindre. Nu kunde farmor få prata och hålla i honom. Han började till och med visa intresse för andra vuxna! Jag och Viktor var jätteglada och stolta, för vi förstod att det inte var något fel alls och att denna gosse säkerligen trots allt kommer att klara sig galant i den stora världen.

Vilgot började gå runt ettårsdagen, men släppte inte gåvagnen förrän tre månader senare. Han ville förmodligen träna upp sig ordentligt först så att han visste att han skulle klara av att gå utan att behöva göra några större vurpor. Smart, visade det sig, för vår gosse har aldrig ens behövt ett plåster. Och de gånger som han har ramlat hittills är inte många. Man kan se honom ibland undersöka och pilla ordentligt på saker och ting innan han provar dem. En cykel måste kännas in ordentligt innan han sparkar iväg och nya situationer och människor observerar han lugnt och länge innan han börjar leka.

Han är helt enkelt en sådan sort. En liten prins på ärten liksom. Men nu skulle det då ändå visa sig att han kunde överaska lilla mamma ordentligt. För det visar sig i detta nu att inskolningen på förskolan inte bara går bra - DEN GÅR TA MIG TUSAN LYSANDE! Knappt en snyftning har hörts och pedagogerna berättar om hur glad och nöjd han är hela tiden, tyr sig till dem och leker med barnen och alla leksakerna. Det är så underbart att jag får en tår i ögonvrån när jag tänker på det.

Min lille prins har blivit stor. Och ärtan lite mindre.

Traktormania

Idag började familjens gemensamma semester och det känns verkligen inte fel. Att vi bara får en vecka tillsammans i sommar kan väl tyckas lite snålt, men så har vi faktiskt båda två varit jättemycket lediga allt som allt. Viktor under hela våren och jag två månader över sommaren, så den här gemensamma veckan känns bara som grädden på moset.

Under den kommande veckan ska vi bara njuta, slappa och vara tillsammans. Och så åka upp till Bohuslän förstås, till svärmors fina stuga utanför Skärhamn, som alltid minst en gång varje sommar. Det är så vackert där att det svider i ögonen och värker i hjärtat med de ruffiga klipporna mot det saltblå havet, små röda bodar längs bryggorna och byarna med smala gränder och hus som nästan står ovanpå varandra. Ja, jag längtar verkligen dit!

Tills dess får jag njuta av vår mysiga lilla trädgård och trevliga grannar, vovvepromenaderna längs cykelstigarna och havet och stränderna här hemma i Åsa. Det är inte illa alls det!

Och Vilgot då? Ja, han växer och har blivit (och förstås alltid varit) en jättefin liten (stor) glad kille som snart ska börja förskolan. Till hans mammas både fasa och glädje. Om en vecka är det dags för inskolningsstart och jag har börjat att märka kläder och skor, tänka igenom vad han behöver och ställa in sinnet och hjärtat så det ligger på rätt plats när det väl är tid.

Och gossens preferenser börjar bli så tydliga så. På tex Borås djurpark som vi besökt i veckan var det förstås jätteroligt med djuren, men inget kunde slå traktorn på lekplatsen. Inget! (Traktor är också ett av hans favoritord att säga just nu.)