Ända sedan Vilgot föddes har vi förstått att han är ett ganska blygt och försiktigt barn. När han var nyfödd så tog det en månad innan hans pappa kunde hålla honom utan gallskrik och någon annan utomstående var det inte ens lönt att försöka med. Och gallskrik är förstås fel ord, skrika-sig-blå-i-ansiktet-i-evigheter-skrik är nog mer korrekt uttryckt. När han blev en lite större bebis fick ingen förutom jag och hans pappa prata eller titta på honom, han blev fullständigt hysterisk. Och lilla mamma blev förstås mycket orolig. Vad är det här för en sort jag har fått? Är han frisk? Har han ont någonstans? Kommer vi aldrig kunna ha barnvakt? Och hur sjutton kommer det gå när han ska börja förskolan?!
Efter ettårsdagen blev dock blygheten sakta mindre och mindre. Nu kunde farmor få prata och hålla i honom. Han började till och med visa intresse för andra vuxna! Jag och Viktor var jätteglada och stolta, för vi förstod att det inte var något fel alls och att denna gosse säkerligen trots allt kommer att klara sig galant i den stora världen.
Vilgot började gå runt ettårsdagen, men släppte inte gåvagnen förrän tre månader senare. Han ville förmodligen träna upp sig ordentligt först så att han visste att han skulle klara av att gå utan att behöva göra några större vurpor. Smart, visade det sig, för vår gosse har aldrig ens behövt ett plåster. Och de gånger som han har ramlat hittills är inte många. Man kan se honom ibland undersöka och pilla ordentligt på saker och ting innan han provar dem. En cykel måste kännas in ordentligt innan han sparkar iväg och nya situationer och människor observerar han lugnt och länge innan han börjar leka.
Han är helt enkelt en sådan sort. En liten prins på ärten liksom. Men nu skulle det då ändå visa sig att han kunde överaska lilla mamma ordentligt. För det visar sig i detta nu att inskolningen på förskolan inte bara går bra - DEN GÅR TA MIG TUSAN LYSANDE! Knappt en snyftning har hörts och pedagogerna berättar om hur glad och nöjd han är hela tiden, tyr sig till dem och leker med barnen och alla leksakerna. Det är så underbart att jag får en tår i ögonvrån när jag tänker på det.
Min lille prins har blivit stor. Och ärtan lite mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar