Födelsedag

Som om det vore igår. Natten hade slagit om till den 23 december och termometern visade 17 minusgrader. Mörkret och den isande kylan, stjärnklar natt och vår bil ensam på motorvägen. Inombords ett rus av lycklig förväntan och jag kunde känna hjärtat slå hårt i bröstet. Ömsom skrattande om vart vi äntligen var på väg, ömsom frustande av värkarbetet som tagit över min kropp. Du var på väg, det var det ingen tvekan om. Jag hade nog aldrig känt något så tydligt som just detta. Nu skulle det ske.

Pappa var nervös men jag skrattade bara och tänkte på dig. Att det äntligen nu var dags, att vi snart skulle få träffa dig. Lilla bilen svängde in på sjukhusparkeringen och jag började få allt svårare att prata. Det gjorde ont hela tiden och vägen att gå till förlossningsavdelningen kändes långsam.

Du ville ut till oss fort, för sen tog det bara några få timmar. Så bara fanns du där, lite rödmosig och lite gul och du var det vackraste barn vi någonsin sett. Pappa och mamma grät lyckotårar och beundrade dina rynkiga små fingrar. Vi la dig mellan oss och tittade och tittade i flera timmar. Du var på något sätt ofattbar, en liten ängel som kommit till oss. På något sätt ofattbar.

Julen 2010 kom och gick knappt märkbar där inne på BBavdelningen. Radion spelade julmusik och alla mammor och pappor bjöds på julmat i restaurangen och julgran i allrummet. Men allt vi brydde oss om var vår fina julklapp, dig. Världen utanför fönstret och julen med den var avlägset långt fjärran. Ändå känns alla jular efter denna som ren magi.

Jag undrar hur två år sedan kan kännas som alldeles nyss. Nyss var du vår lilla bebis och så nu. Nu när jag ser på dig är jag stolt, så stolt. Du kan så mycket och är en så rolig liten kille att vara tillsammans med. Och när jag hämtar dig på förskolan och du rusar i min famn. Då vet jag att jag är omöjligt lycklig som får vara din mamma.

Grattis på tvåårsdagen äskade gossen vår! Nu blir det kalas!