Året som gick

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på året och summerar det. Känslor har stormat och jag har åkt känslomässig berg och dalbana mest hela tiden. Året började med att vi skulle sätta in vårt enda frysembryo och det överlevde inte upptiningen. Vi ruskade av oss besvikelsen, spottae oss i nävarna och gjorde oss redo för ännu en ivf. 

Då dök drömhuset upp. Och två nerviga fastighetsaffärer senare var det vårt och radhuset var sålt. Och vilken dröm det var! Vi flyttade in lagom till sommaren och har älskat varje minut här ute på landet. Sommaren var fullkomligt magisk, den hade allt. Och att få möta både höst och vinter här ute har känts underbart. Vi har verkligen hittat hem.

Hösten kom och en ny ivf på börjades. Jag mådde dåligt och efter äggplocket kunde det konstateras att endast ett livsdugligt embryo hade kunnat skapas. Igen. Vi hade ju på förhand sagt att detta skulle bli vårt sista försök. Ingen av oss tycker att det är särskilt roligt att gå igenom behandlingarna och detta var ju vår fjärde totalt. 

Jag blev gravid på vårt enda lilla embryo och vårt sista syskonförsök. Och blödde i nästan tre veckor. Till sist fick vi ett ultraljud som visade på att graviditeten inte hade klarat sig. 

Sorgen och besvikelsen var total. Men jag slöt den inom mig i nästan en månad. Sedan kom den ikapp och jag bara låg och grät. Fick vara hemma från jobbet och visste inte hur jag skulle komma vidare. 

Vi pratade mycket, min man och jag, fram och tillbaka. Och vi tog ett förnuftigt men svårt beslut. Vi kommer inte försöka att få fler barn. Vi ska njuta av den fina pojke vi har och vad annat livet har oss att erbjuda. 

Vi började med att ge oss en fin julklapp, en familjeresa till Cypern i vår som vi skjutit upp så länge. Och vi har beslutat oss för att vi vill köpa en hund till. Och kanske blir det lite höns på tomten. Och möjligtvis ett familjehemsbarn så småningom.

Hejdå 2014. Välkommen 2015!

Min fyraåring...

Så kom dagen då min prins fyllde fyra år. Det är obegripligt. En obeskrivlig glädje och en djup ångest samtidigt. Ångest över att tiden går för fort. HAN BLIR STOR FÖR FORT! STOPP!

Min bebis är verkligen ett minne blott och den finaste lilla pojken i världshistorien formas nu dag för dag till en ner och mer självständig och kavat liten människa. 

Jag är så stolt. Och jag älskar dig så mycket, min allra finaste fyraåring.

Jul på Tjolöholm 2014

Kvällsfrid och själsfrid

På hösten råder ett stilla lugn som jag gillar. Och med det faktum att julen snart står för dörren får jag de där härligaste myskänslorna på hela året. Jag älskar verkligen julen och det hela blev naturligtvis ännu bättre sedan Vilgot föddes den 23 december. 

Jag mår bättre och bättre och jag accepterar bättre och bättre vår lott som enbarnsfamilj. Att inte kunna få fler barn är i sig ingen tragedi, men att avslutningsvis blivit gravid och sedan fått missfall blev för mycket för mig.

Jag älskar att vara mamma. Älskar det så otroligt och innerligt. Varje dag, varje minut och sekund. Jag tar också som förskollärare hand om tjugo andra barn flera dagar i veckan och älskar det också. Det har känts så otroligt orättvist att jag inte kan få fler barn. Att Viktor som är en sådan hängiven och fin pappa inte ska få möjligheten och gåvan att få älska och uppleva fler barn. Det svider när jag tänker på det och det kommer det att göra länge. Kanske alltid.

Nu försöker vi läka och det går ändå och trots allt ganska så bra. Dagarna flyter framåt och min stora pojke fyller snart fyra år. Han är så stor nu och det är så härligt att se honom växa och ta för sig av livet. 

  

Stukad själ och svårt beslut

I en tid av längtan efter ett syskon och sorg efter en förlorad graviditet är det lätt att tappa fotfästet. Förlora balansen och falla. Stuka själen. 

Jag som intalade mig att jag ändå var ok gick sedan genom dagarna i grå sörja men låtsades inte om den. Jag blev mer och mer sorgsen inombords och började hantera stress och andra vardagliga ting lite sämre. I onsdags var det ett faktum att jag inte längre orkade hålla skenet uppe och fick stanna hemma från jobbet. 

Jag mår inte så bra, men bättre idag än i onsdags. Och jag och min man pratar mycket. Idag fattade vi ett gemensamt beslut om att sluta försöka att göra syskon. Det får vara bra nu. Ett mycket smärtsamt och svårt beslut men visst måste vi leva lite också. Ha lite roligt. Glädjas åt den familj vi faktiskt har och njuta av varandra fullt ut. 

Jag kommer nog alltid att längta efter fler barn och visst hoppas jag på något slags mirakel. 

Idag fick en god vän veta att hon ska få bli familjehem till en liten tjej på 1 1/2 år. Min vän är ofrivilligt barnlös och singel ned flera misslyckade inseminationsförsök bakom sig. Visst är livet fantastiskt och kan leda oss lite var stans. 

Jag tar den vetskapen med mig i hjärtat idag. 

En resa

Jag sitter i min fåtölj framför fönstret och tittar ut över skogen. Det är mulet och rått där utanför, men i min filt är det skönt  och mysigt. Alla mina tre pojkar (mannen, sonen och hunden) har somnat i soffan strax bakom mig och snusar gott. Det är tyst. Bara tvättmaskinen hörs från tvättstugan bakom stängd dörr. 

Mitt liv är perfekt. Min familj likaså. Så många drömmar som gått i uppfyllelse och så mycket lycka som ryms i mitt hjärta hade jag knappast vågat hoppas på för fem år sedan. 

För fem år sedan var jag ofrivilligt barnlös med många otursamma behandlingar i ryggsäcken. Ett missfall i vecka 11 och i en djup och långvarig depression. En depression som jag vägrade medicinera då jag egentligen visste att dess enda botemedel, ett barn, då förmodligen hade gått mig förlorat. Jag och min man gled längre och längre bort från varandra då vi hade svårt att gemensamt hantera våra förlorade slag. Min tillvaro befann sig i totalt mörker.

Vi hade beslutat oss för att ge upp ivf och satte in vårt allra sista embryo. Jag blev gravid. Med misstänksamhet och ångest levde jag i nio månader med ett barn i magen som jag inte trodde att jag skulle få behålla. Jag var så bergsäker på att något hemskt skulle hända bebisen. 

23 december kl 8.49 kom vår Vilgot till världen och jag fick höra hans skrik. Känna hans varma levande kropp i min famn och få uppleva att bli mamma. I just den sekunden blev världen ljus igen och min ångest och depression flög sin kos. I den sekunden. 

Jag är lyckligt lottad och mamma till Vilgot, snart fyra år. Jag har vunnit högsta vinsten. Ett syskon hade varit så välkommet, så underbart välkommet. Men. Jag har redan vunnit högsta vinsten. 

I vinter kommer vi ta ett beslut om att gå vidare med donatorinsemination eller låta vår familj förbli som den är nu. Ett viktigt beslut som inte låter skynda på sig. Som måste få växa fram. Jag är nu 37 år och har under större delen av mitt vuxna liv kämpat för att få barn. Kämpat så hårt och innerligt. Är det dags att göra annat? Eller ta vara på de få möjligheter som finns kvar?

Hur som helst kommer det att bli bra. 

Märkliga veckor

Det har varit tvära kast här hemma då min blödning efter ivfen inte slutade och jag var tvungen att göra nya graviditetstest. De var positiva och vi började hoppas lite grann igen. Doktorn ville dock vänta med ett ultraljud och vi gick därför i nästan två veckor och funderade över märkligheterna här hemma, pendlade mellan hopp och förtvivlan och stod ut. Jag blödde nästan konstant hela tiden, ibland mer och ibland mindre, så vi var väldigt misstänksamma. När vi sedan fick göra ultraljudet i vad som skulle varit åttonde graviditetsveckan såg doktorn ingen graviditet mer. Vi har alltså fått ett missfall. Tröttheten som följde har varit nästan förlamande men vi börjar sakta hämta oss igen. 

Höstlöven börjar falla och mörkret kryper sig på så sakteliga. På söndag ställer vi om till vintertid. Jag längtar så efter julen nu, min favorithögtid. Några veckor till bara, sedan får vi njuta av den! :)