Jag

Jag måste väl erkänna att bloggeri är bland det mest självcentrerade man kan ägna sig åt. Och varför inte spä på saken en smula extra med att verkligen presentera sig själv. Lite mer ingående då.

Jag är 33 år. Det känns konstigt att skriva det. För jag borde vara ungefär 26. Tycker jag för det känns så. Sist jag kollade var jag i alla fall 27 och jag och min man började planera barn. Och sen när jag tittade efter nästa gång så poff, 33 år. Och september fyller jag dessutom 34.

De sista åren har varit lite dimmiga minst sagt, för det blir nog lätt så när man inte mår riktigt bra. Ofrivillig barnlöshet är sådan. Dimmig. Men så kom Vilgot och vips mår jag så otroligt jäkla toppen. Han är en sjuhelsikes medicin.

Så vem var jag innan dimman och vem är jag nu?
Ja, jag heter fortfarande Jessica och arbetar fortfarande som förskollärare (dock föräldraledig just nu och hela 2011 ut), älskar djur är hemmakär som få. Är lite lat och en riktig gottegris, särskilt eller endast choklad när jag tänker efter (dock gillar jag att motionera och det är väl tur det).

Men vad som egentligen är annorlunda går inte att riktigt sätta fingret på. För jag har förändrats av alla besvikelser och mirakler och bergådalbanor och vem skulle inte göra det?
För både på gott och ont har jag nog blivit en riktig realist. För jag VET nu att saker och ting inte bara drabbar andra. De kan också drabba mig. Jag är nog därför lite mer orolig av mig.
Samtidigt som att alltsammans nog fått mig att älska livet och mig själv lite mer, lite extra. Är nog lite starkare, har lite mer vilja, lite mer bångstyrig och besvärlig. Och lite mer ödmjuk.

Det är svårt att beskriva sig själv i en enda text. På en enda gång. Så jag försöker nog inte mer än så här just nu. Vem jag är i övrigt anser jag bör komma fram lite snuttvis. Text för text. Så som man gör när man lär känna någon i verkligheten, utanför internätet. Vi försöker så.