Jag har just, lite sent om sides, lyssnat till Klara Zimmergrens sommarprat och är minst sagt berörd. Denna roliga och begåvade kvinna berättade om sin ofrivilliga barnlöshet med en sådan på-pricken-exakt-igenkänning att jag fick svaga ben där jag stod med paddan på i köket. Tänk att det är så universellt och så lika hur vi drabbade kvinnor känner oss i dessa sorts livskriser.
Även hur hon beskriver om hur hon nästan får nypa sig i armen för att tro att det är sant att hon äntligen blivit mamma är en känsla som jag också lever med dagligen. Denna stora glädje över det efterlängtade föräldraskapet kan närmast liknas vid ett enda långt glädjerus och den största förälskelse som någonsin går att få uppleva.
Igår var jag och Viktor på bröllop. Bröllop är så roligt och jag märkte dessutom att allt ifrån vigseln och de finklädda barnen till tal och brudvals berörde mig ljupare än förut. Det är nu mer än förr så förunderligt vackert med kärleken och hur vi människor väljer att leva och kämpa tillsammans mot drömmarna. Har nu för tiden väldigt svårt att hålla ögonen torra i sådana sammanhang och fick blinka både en och annan gång extra för att rädda makeupen. Ibland kommer livet, påminnelsen och tacksamheten lite extra nära.
Har du missat Klaras sommarprat så rekommenderar jag varmt att du går in och lyssnar. Det är skitbra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar