Skål från ensamheten finns nu som bok!

Hej alla!

Efter snart ett helt underbart år tillsammans med vår Vilgot började jag fundera på om man inte skulle kunna göra något bra och konstruktivt av min förra blogg. Inte minst för att Vilgot själv ska kunna läsa om hur hans mamma och pappa längtade efter honom när han blivit stor nog.

Sagt och gjort så började jag läsa och sortera i bloggen, göra lite kosmetiska ändringar här och var, välja ut texter och inlägg och sedan publicera det färdiga materialet på förlaget Vulcan. Igår blev boken färdig och ligger nu för allmän försäljning på https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=54958.

Priset är tyvärr högt eftersom man trycker upplagor efter beställning, men om ni är intresserade så kan ni beställa ett exemplar hos mig här på bloggen för en betydligt billigare peng. Är inte helt säker på vad den kommer att kosta hos mig ännu, men jag tippar på någonstans mellan 100-150 kr, vilket nästan är halva priset.

Givetvis finns bloggen kvar för gratis läsning på internet om man så föredrar.

Men om du är intresserad av att läsa bloggen i bokform, skicka mig ett mail på hindsfors@tele2.se.

The only way is UP!

Skönt septembergung

Bättre sent än aldrig bjussar vi på lite skönt septembergung.

Värt!

Jodå, vi lever och mår bra. Tiden springer fort, fort med liten gosse här hemma så här hinner man inte blogga så mycket.

Nu är Vilgot 10 månader och kryper fort som en liten vessla, kryssar mellan soffor och bord, över mattor, kuddar och täcken och går runt soffbordet hållandes i kanten. Allt som är farligt och förbjudet är roligast, så som vägguttag, sladdar, mammas dator och hundens svans.

Själv håller jag på att vakna till liv efter bebiströttheten även om Vilgot fortfarande inte sover särskilt bra på nätterna. Viktor tar helgnätterna och jag vardagarna och då hinner jag komma ifatt. Så nu är jag så pigg och glad, glad och pigg vilket är underbart! Underbart är förstås ändå att ha en alldeles livs levandes liten pojke här hos oss, han är verkligen den största kärleken. Det är så konstigt egentligen hur man som förälder helt bortser från sina egna behov för att tillgodose sitt barns. Hur ens egen trötthet blir oviktig i förhållande till vad livet faktiskt bjuder på. För hur dödstrött jag än varit och hur många tårar jag fällt av utmattning är Vilgot värd det hundra gånger om.

Nu är det söndagkväll och Viktor och jag sträcker ut i soffan efter en hel dag med lek och bus. Gokväll!

Sommar sommar sommar!!!

Ja, mina inlägg duggar väl inte tätt direkt. Men här är jag nu, brunbränd (ja, hyfsat på armarna och ansiktet i alla fall), nöjd med vår semester och fortsatt lycklig vilgotmamma.

Ja, det har varit och är en jättefin sommar. Kanske den finaste i världshistorien. Vilgot är en stor bebis nu, stora killen som nu kan sitta själv, åla sig lite över golvet, susa fram i sin gåstol och snart också krypa om jag får gissa.

Vi har nu haft fyra underbara veckor tillsammans och umgåtts hela familjen dagarna i ända. Har varit en runda på Tjörn, en runda till Skåne och däremellan små uflykter och bad i både hav och bebispool i trädgården.

Och så ammar jag inte längre och min lille gosse sover faktiskt mycket bättre om nätterna, vilket jag faktiskt tror har med vartannat att göra. Övergången har skett nu under semestern och gått otroligt smidigt och bra.

I slutet av augusti väntar babysim och det ser vi fram emot! Och så tänkte jag och Vilgot premiärbesöka öppna förskolan i höst och se vad de har att erbjuda. Vilgot är ju så förtjust i musik så min förhoppning är att de kanske har lite musikstunder i grupp od.

Vingar för pengarna

Efter regn kommer solsken, heter det ju. Och vi har sannerligen fått solsken.


Så började jag mitt tal till Vilgot på hans namnfest igår. Efter talet läste jag Harriet Löwenhielms dikt "Är det du, allra käraste barn" och efter det framförde min kusin och Vilgots fadder med kusinbarn "En gång regnade det barn" - en sång skriven av barn i Angered (min kusin arbetar som musiklärare där). Inte ett öga var torrt och framför allt inte mina.


Lycklig.


Och idag är det mors dag. Min och Vilgots första. Vilgot och hans pappa åkte iväg på hemligheter och kom hem med det finaste som jag någonsin har fått. Godis, tidningar och ett kort där det stod "Till mamma" och sen hade Viktor fyllt i med "Grattis på första morsdag, du är världens bästa mamma, önskar Vilgot". Och så hade Vilgot fått vara med och skriva sitt namn, så det blev sådär med spretiga bokstäver. Återigen. Inte ett öga torrt.


Är helt utmattad av alla lyckotårar men känner att jag skulle kunna fälla många många fler. Att få vara Vilgots mamma är så otroligt vackert. Kärleken är så stor, så stor.





Vilgot fick förutom en massa presenter också lite pengar igår och för dem var vi idag och köpte vingar till honom. Förlåt, gåstol ska det vara.

Ut ur dimman!

Märker att jag har svårt att hinna med bloggen. Men det får ju bli som det blir, lite halvdant sådär.

Vilgot varvad med välbehövlig vila slukar all min tid. Åh, så jag njuter av att vara hans mamma, det är det bästa som finns! Men så trött jag har varit, det är inte riktigt klokt egentligen. Men nu börjar Vilgot sova bättre om nätterna och jag vaknar så sakterliga till liv igen.

Min stora pojke kan nu rulla från rygg till mage, prata massor av ljud, skratta högt, titta, vifta med leksakerna och tjonga iväg dem, äta smörgåsrån, smakportioner av gröt, potatis och morot och mycket mycket mera.

Den 28e är det dags för det stora namnkalaset och förberedelserna är igång. Det blir en glädjens dag vill jag lova, att vi äntligen får fira tillsammans med familjen att vår fina pojke har kommit. Håll tummarna för vackert väder bara så att vi kan vara i trädgården!


Nu sussar gossen gott uppe i sovrummet och hans mamma ska sträcka ut trötta kroppen i soffan en stund. Vi ses!

På bilden: Finklädd Vilgot på bröllop förra helgen.

Ett å två å STÅ!

Gäsp

Tröttdippar. När de tar tag i mig är jag som jetlaggad. Huvudet väger bly och det susar i öronen. Kan inte komma ihåg basala saker som vad jag egentligen skulle ha i affären eller att ringa Viktor på kvällen. Jo, jag glömmer till och med bort att ringa barnets far som jobbar resande i veckorna, ja förmodligen glömmer jag också stundtals hela hans existens. Kan sitta och undra om jag pratade med honom igår, eller var det i förrgår? Inte konstigt att tröttheten kommer. Tre och en halv månad och jag sover inte mer än ca 1-3 timmar i sträck. Sen är det matdags och omnattning. Vissa nätter nattar jag om så många gånger att jag tappar räkningen. Vaknar på morgonen och kan inte alls minnas om jag har sovit alls eller bara dutt-dvalat mig genom mörkret. Har verkligen varit skittrött sista veckan och längtar efter en hel natt sömn. Längtar efter att gossen ska bli ett halvår så att jag kan sluta amma. För först då kan jag ju dela nätterna med Viktor. Men så mitt i tanken och önskedrömmarna så känns det ändå sorgligt att den dagen kommer då jag ska sluta amma. (För jag har insett att jag måste sluta vid ett halvår för att inte dö av trötthet) Att ta honom in till bröstet och mysa, det är verkligen kvalitetstid med sitt barn. Åh, det är så ljuvligt så ljuvligt! Bitterljuva moment 22.

Sova tillsammans

Redan innan Vilgot kom till världen så hade jag bestämt att han skulle sova i sin spjälsäng intill vår säng.

Det hade jag bestämt.
Men det skulle snart visa sig att Vilgot bestämde annorlunda.

Efter tre eller fyra helt sömnlösa nätter med bebis i famn, upp och ner som en jojo från sängen med onda bröst och värkande bäcken och underliv så var jag inte så bestämd längre.
Nej, det gick helt enkelt inte och så drog jag gossen intill mig och låg ner och ammade oss båda till sömns. Och det skulle visa sig att det var det bästa som kunde hända.

För det som först visade sig vara en praktiskt åtgärd blev det absolut mysigaste i världen.
När vi vaknar på natten och jag drar den varma bebiskroppen intill bröstet och känner hans små gosiga fötter mot mina lår. Då. Då begriper jag inte hur jag någonsin ska kunna göra annorlunda.

Spjälsängen får snällt sitta där surt i sitt hörn och vänta ett bra tag till.

Tillväxtperiod

Lilleman växer sig större.

Just nu plöjer vi genom en sån där tillväxtperiod med mycket gnäll och gråt. Det händer massor. Vilgot har hittat sina händer fullt ut nu och tittar, suger och inspekterar. Dessutom har han börjat försöka (och faktiskt också ibland lyckats) greppa sina leksaker.

Och vi har upptäckt att han bör lägga sig vid åtta varje kväll, somnar alltid i famnen då. Så imorgon börjar jag lägga honom i sängen vid den tiden, så kanske kanske mamman och pappan kan börja få en eller två timmars vuxentid på kvällen tillsammans.

Håll tummarna för det!

Kärlek (eller "Vad är kärlek?")

All förfluten grå tid av rädslor och förtvivlan. Nu vet jag varför.
Åh, så tacksam jag är!

Älskade barn.
Du är kärleken som störst.

Jag tror att jag vill ha hundra av dig.

Morgonmys

Vintertorr

Nu har Vilgot varit på sin 2månaders-kontroll på BVC. Allt såg fint ut och han är en så stor och fin pojke, tyckte de. Till och med utslagen såg fina ut, jag har smörjt duktigt.
De har dock inte blivit bättre av mjölkfri kost, utan av hydrokortison och miniderm så nu får jag äntligen återgå till mjölkprodukter. Mycket skönt!

Nu väger gossen 5 och ett halv kilo och är 62 cm lång. Han ler och flörtar hej vilt och varierar till och med sina jollerljud nu. Det är så himla roligt och blir bara roligare för varje dag att vara med honom. Han är så otroligt ljuvlig!

Och veckans bästa: Han tar äntligen nappen! Det är så skönt att ha ytterligare ett sätt att lugna honom på. Och framför allt att Viktor nu lättare kan trösta. Nu när han ändå inte längre vill ha bröstet hela hela tiden passar nappen perfekt när han är sådär sömnig och lite gnällig. Han kommer till ro på ett helt annat sätt.

Vi har nu också sovit borta för första gången vilket gick toppen. I tre dagar har vi nu varit nere i Skåneland hos vänner och familj och haft det riktigt bra. Men borta bra men hemma bäst och igår kom en dödstrött mamma och bebis hem igen.

Och så blev det kallare igen.

Den här vintern verkar inte ha någon ände och det kryper i mitt vintertorra skinn efter lite sol och fågelkvitter. Drömmer om trädgårdsmöbler, surrande flugor, öppna fönster och lätta kläder.
Ge mig nu!!!

Kakmonstret attackerar (eller "Vad jag har ätit idag")

Mjölkfritt.

Det är vad jag äter och det är ungefär lika tråkigt som det låter. Har ätit helt mjölkfritt i en och en halv vecka nu och det hela börjar sätta sig på både psyket och fettvalkarna runt magen.

För jag som är en mjölkproduktsgormet blir liksom aldrig riktigt nöjd efter måltiderna, det är så påtagligt att något verkligen saknas. Allt från det mjölkfria smörgåsmargarinet som sätter sig som en hinna i gommen till lunch till middagsplaneringarna känns liksom grått grått grått. Jag känner verkligen medlidande med de som är mjölkallergiker och som inte har varit det från början. Stackars stackars stackars.

Och vad händer när man inte får äta en viss sak? Jo, man blir extra sugen. Och extra sugen på choklad framför allt (choklad som jag dessutom uteslöt först för att kolla om utslagen berodde på det). Så nu har jag gått igenom hela ICAs sortiment och hittat en hel del mjölkfritt chokladigt godis som jag bara vräker i mig. Kakor, kakor och kakor. Och så mer kakor. För det är kakor som är lättast att få tag i mjölkfritt. Åh, så gott!

Detta mjölkfria galenskap måste upphöra. Jag ber till gudarna om att finaste bebisens utslag inte beror på mjölk. BER!

Jag

Jag måste väl erkänna att bloggeri är bland det mest självcentrerade man kan ägna sig åt. Och varför inte spä på saken en smula extra med att verkligen presentera sig själv. Lite mer ingående då.

Jag är 33 år. Det känns konstigt att skriva det. För jag borde vara ungefär 26. Tycker jag för det känns så. Sist jag kollade var jag i alla fall 27 och jag och min man började planera barn. Och sen när jag tittade efter nästa gång så poff, 33 år. Och september fyller jag dessutom 34.

De sista åren har varit lite dimmiga minst sagt, för det blir nog lätt så när man inte mår riktigt bra. Ofrivillig barnlöshet är sådan. Dimmig. Men så kom Vilgot och vips mår jag så otroligt jäkla toppen. Han är en sjuhelsikes medicin.

Så vem var jag innan dimman och vem är jag nu?
Ja, jag heter fortfarande Jessica och arbetar fortfarande som förskollärare (dock föräldraledig just nu och hela 2011 ut), älskar djur är hemmakär som få. Är lite lat och en riktig gottegris, särskilt eller endast choklad när jag tänker efter (dock gillar jag att motionera och det är väl tur det).

Men vad som egentligen är annorlunda går inte att riktigt sätta fingret på. För jag har förändrats av alla besvikelser och mirakler och bergådalbanor och vem skulle inte göra det?
För både på gott och ont har jag nog blivit en riktig realist. För jag VET nu att saker och ting inte bara drabbar andra. De kan också drabba mig. Jag är nog därför lite mer orolig av mig.
Samtidigt som att alltsammans nog fått mig att älska livet och mig själv lite mer, lite extra. Är nog lite starkare, har lite mer vilja, lite mer bångstyrig och besvärlig. Och lite mer ödmjuk.

Det är svårt att beskriva sig själv i en enda text. På en enda gång. Så jag försöker nog inte mer än så här just nu. Vem jag är i övrigt anser jag bör komma fram lite snuttvis. Text för text. Så som man gör när man lär känna någon i verkligheten, utanför internätet. Vi försöker så.

Lite hjälp

Det finns en överhängande risk att den här bloggen bara kommer att handla om hur fantastiskt lycklig jag är och om hur fin finaste Vilgot är. Gulliga bilder på rader och milslånga bröstmjölksmonologer. Och det må så vara. Men jag kanske inte BARA ska ska skriva om det.


Nej, jag behöver nog lite hjälp tänker jag. Och så hittade jag en liten ämneslista som man kan gå gå efter hos bloggvännen Sara. Jag snor den nästan rakt av faktiskt och jag hoppas att det är ok. Så här ser den ut:


Presentation av mig själv
Min första kärlek
Mina föräldrar
Det här åt jag idag
Vad är kärlek?
Min dag
Min bästa vän
Ett ögonblick
Min tro
Det här har jag på mig idag
Mina syskon
I min handväska
Den här veckan
Det här har jag på mig idag
Mina drömmar
Min första kyss
Mitt favoritämne
Min favoritfödelsedag
Detta ångrar jag
Den här månaden
Ett annat ögonblick
Det här upprör mig
Det här får mig att må bättre
Det här får mig att gråta
Mina rädslor
Min favoritplats
Det här saknar jag
Mina ambitioner

Jag kommer inte att skriva varje dag eller kanske ens följa ordningen slaviskt. Och däremellan kommer jag antagligen att skriva om helt andra saker. Som milslånga bröstmjölksmonologer och strössla rader med gulliga bilder.

Om det där håret

Ja ni förstår säkert vad jag menar. För Vilgot har en riktig lejonman och det får han höra vart vi än går. Supergulligt tycker såklart vi, men även andra verkar vara riktigt betagna i det. Och så får vi massor med frågor. Frågor som om vi också hade sådant hår som bebisar eller om jag haft mycket halsbränna under graviditeten. Och nu även en fråga på bloggen:

H frågade:

Åt du kosttillskott som är bra för hår och naglar när du var gravid? Eftersom han har så mysigt hår.

Nej det gjorde jag inte. Däremot åt jag "Mitt val kvinna" både före och under hela graviditeten om det nu kan ha hjälpt det där Vilgothåret på traven. Annars tror jag nog att det kan vara ärftligt då både jag och Viktor haft hår som bebisar.

Och halsbränna hade jag under graviditeten men jag vet inte om det var så otroligt mycket.

Det var det om det.

Det ondgoda

Idag var vi på BVC för vägning och mätning. Vilgot väger nu 5300 och är 61 cm lång. Stora killen har gått upp hela 1 kg sedan han föddes för 7 och en halv vecka sedan. Mina såriga bröstvårtor hälsar att det är bra jobbat av både honom och av mig.

Ja, jag har nu lagt amningsnappen helt åt sidan och försöker stå ut med att det gör ont tills det helt ekelt går över av sig själv. Utan amingsnappen blir killen nämligen fortare färdig har jag märkt och får antagligen i sig mer mat. Så jag kan nog stå ut med det ondgoda lite till. Och hoppas på att det onda i det ondgoda snart är historia.

Och för att spä på självplågeriet ytterligare har jag ju nu bytt till helt mjölkfri kost. Vilgot har ju utslag över ansiktet, axlarna och halsen. Någon kombo av hormonplitor och andra utslag/eksem som vi inte vet vad de beror på. Var hos doktorn i förra veckan och tog blodprov, men det visade inte på någon allergi alls. Men doktorn sa att jag ändå kunde prova mjölkfritt i några veckor för att se om det finns någon liten intollerans. Så det gör jag nu. Och det är skittråkigt men vad gör man inte för sitt hjärtegryn.

Hjärtegrynet som nu i dagarna upptäckte sin högerhand och nu inte kan sluta titta på den.
Hjärtegrynets mamma är fruktansvärt stolt och lycklig.

Den där snitsen

Jo, det var ju det där med snitsen. Vi börjar få in den nu.

Vilgot som tidigare sovit på tok för lite för en liten nyföding börjar också sova lite mer. Skönt för både honom och för mig. Amningen fungerar rätt så bra nu, även utan amningsnapp, och Vilgot har fått hjälp med sina utslag som han fått i ansiktet under de senaste veckorna. Jag provar mjölkfri kost just nu och smörjer fina bebisen med hydrokortison under en kort period. Vi får se hur det går med den saken, men just nu mår vi båda två jättebra. Förhoppningsvis är det ingen allergi heller, och jag kan återgå till vanlig mat om några veckor.

Min älskade pojke kan så mycket nu att jag blir tårögd flera gånger om dagen. Han kan le, jollra och se riktigt bra. Dessutom har han börjat rikta händerna mot det han tittar på och en och en annan gång faktiskt fått tag i det med handen. Det stämmer det som andra föräldrar säger att det går så fort så fort att man blir både stolt och lite sorgsen på en och samma gång. Stolt över att mitt fina fina barn kan så mycket och lite sorgsen över att han i denna takten snart lär vara en finnig femtonåring med moppe.

Att hinna

Fråga: Hur hinner man med att blogga när man har en 6 veckor gammal bebis?
Svar: Det gör man inte.

Just nu sover skrutten och jag hinner skriva några rader. Men oj oj, nu vaknar han. Hej och hejdå!

Tappat huvud

Det är ju så att man tappar huvudet lite grann när man blir mamma. Eller så är det så att det finns så sjukt mycket nytt att tänka på att vissa saker helt enkelt inte får plats.

Idag har jag och Vilgot varit inne i Kungsbacka och handlat fel amningsnappar på Babyproffsen. Ja, just det. Jag baxade in vagn, babyskydd, bebis, skötväska och mig själv i vår lilla Polo och åkte iväg. Och efter allt detta så köper jag FEL storlek på nappen. Så dumt, eftersom jag egentligen mycket väl vet vilken jag ska ha.

Men den lilla utflykten blev inte helt meningslös eftersom vi även kom hem med en fin barvagnsleksak och lite barnböcker.

Ja, jag använder amningsnapp. Eller rättare sagt jag använder både napp och utan napp. Får så jäkla ont i brösten annars att det verkligen inte går att amma. Har ingen aning om varför jag får så ont men tycker hur som helst att det är rena himmelriket att amningsnappen är uppfunnen. Men det är lite joxigt för napparna måste kokas lite då och då, vilket egentligen är själva orsaken till varför jag var tvungen att köpa nya idag. Jag råkade koka dem lite för länge förra gången och två av tre blev totalförstörda.

Tappat huvudet som sagt...

Kärleksöverdos

Här är vi med vårt arga troll. Eller Monchichi som vi ibland kallar honom (efter den där söta lilla apdockan ni vet), eftersom han är slående lik.

Och bilden är en rättvis beskrivning av verkligheten. Fina Vilgot föddes med temprament och visar vem som är chef och var skåpet ska stå. Och när han inte gör det så bajsar han. Eller kissar. Eller leker i babygymet. Eller ler mot sin mamma och pappa så vi nästan dör av kärleksöverdos.

Kliande bloggfingar

Jo, det är så att det kliade lite i bloggfingrarna och jag kände mig tvungen att starta upp något nytt. Efter åratal av bloggeri känns det onekligen en smula tomt att inte få dela med sig av livet längre. Och inte minst tomt efter bloggvännerna jag samlat på mig. Det känns liksom inte riktigt nog att "bara" följa och kommentera era bloggar.

Så nu är jag tillbaka.
Fast i vilken form vet i katten. För er som inte känner till mig har jag tidigare i min förra blogg bloggat om IVF och ofrivillig barnlöshet. I december föddes äntligen vår lille pojke och därmed avslutades den bloggen. Helt naturligt eftersom jag varken tänker skriva mer om IVF eller är särskilt barnlös längre.

Men vad skriver man om då?
När sorgerna har flugit sin kos och lyckan flyttat in.
När jag har blivit mamma och Viktor blivit pappa och hunden och katten storebror och storasyster.
När bebis äntligen är här och dagarna liksom bluddrar ihop i en enda sömnlös lyckosmet.
?